Synpunkter är viktiga kommentera gärna inläggen

Juli månad började bra. Jag fick ett erbjudande att jobba på ett HVB-hem. Utökat ansvar i mina arbetsuppgifter och känner att jag utvecklats, vilket är en drivkraft för mig.

Träffade nya härliga människor. Jag känner också att behandlingshemmet där jag jobbar är riktigt bra, med terapihundar som kommer dit flera gånger i veckan (vilket jag tycker att varenda hem i Sverige borde ha för människans bästa vän betyder så mycket för de boende), dagliga aktiviteter och riktig hemlagad mat. Så ska det vara på hem för vård och boende! Känner mig helt enkelt tacksam att jag fick chansen att prova på något nytt. 

Men jag saknade förstås mina kollegor på sjukhuset och det behövs som vanligt folk både dag och natt. Inte minst på sommaren! Jag gillar ju mitt jobb så varför tacka nej till extra jobb. 

Mitt i all guldkant råkade jag dessvärre ut för en olycka. Jag skadade mitt ben och fick sy 12 stygn, ett ben som dessvärre blev infekterat så det var bara att käka antibiotika i tio dagar. Här vill jag ge en stor eloge till sjukvården i Sverige. En guldstjärna till mycket empatiska läkare/ annan vårdpersonal som jag träffade på vårdcentralen och S:t Görans ortopedakut. Jag kan inte annat än vara ödmjuk, när olyckan väl inträffar fungerade vården och jag behövde inte betala en krona. Kan äntligen springa tack vare svensk sjukvård! Ärret ja det får jag leva med. 

Nu är jag på väg till familjehuset i Frankrike för en veckas välbehövlig semester. Sen fortsätter jag att jobba med att hjälpa människor precis som vanligt. Med än mer kraft och motivation.  

Inlägget har tidigare publicerats (2017-08-12) på min blogg om ni vill se en bild på såret kan ni klicka här

Visa hela inlägget »

Har du känt dig maktlös? Tar beroendet över din inre drift? Blir dina handlingar lätt impulsiva och oberäkneliga? Har du ett orimligt och okontrollerat behov? Råkar du använda ditt kreditkort till max?

I så fall har du svårigheter. Du är inte ensam. Vem som helst kan drabbas man som kvinna. Det är svårt att uppskatta hur många svenskar som är drabbade, då mörkertalet är stort för att många inte vågar prata om en tabubelagd och svår problematik. En problematik som slår hårt mot den enskilde. Beroendet kan vara en viss form av bekräftelse, att vilja passa in i normen att vilja bli sedd och älskad med materiella ting. Istället för att acceptera sig själv precis som man är.

Shopaholic/ Shoppingberoende är ingen specifik diagnos men kopplas ofta till andra diagnoser t.ex. tvångssyndrom mani osv. Shopaholic har egentligen ingenting med hur mycket pengar du spenderar att göra, det handlar om vilken tid du lägger ned på saker som du egentligen inte behöver.

Det räcker med att du uppfyller något av ovanstående symtom för att vara drabbad. 

Du undrar säkert vad du kan göra om du känner igen dig och det finns massor av saker som just du kan göra.

Ta en promenad, använd is (någonting som lindrar ångest som kan bli en följd av symtomen). Begränsa dina tillgångar, undvik att falla för reklam, bestäm vad som är viktigt i ditt liv, dvs. vad du behöver ägna din tid åt. Börja gå i terapi. Sälj dina gamla prylar och investera i något nytt utan någon kostnad. 

Du behöver absolut få coaching i hur du hanterar ditt beroende, du behöver någon som frågar hur du mår och som är intresserad av att följa upp ditt välbefinnande för din egen skull. Advisa erbjuder nu kostnadsfri terapi för just dessa typer av problem. Ta första steget idag, våga sök hjälp för det är aldrig försent att göra en förändring i ditt liv. Du gör din ansökan här. Glöm inte bort att du aldrig är ensam. Du kommer att må bättre. Låt dig inte kontrolleras för bara du bestämmer över ditt liv.

Visa hela inlägget »
Aftonbladet 2016-08-25. Panikångest är inte att leka med, det är viktigt att du som drabbas söker hjälp och ni ska veta att det finns hjälp att få. Det blir bättre! Aftonbladet 2016-08-25. Panikångest är inte att leka med, det är viktigt att du som drabbas söker hjälp och ni ska veta att det finns hjälp att få. Det blir bättre!
Visa hela inlägget »

Jag har levt med vetskapen om att du funnits där tätt intill mig sedan fyra års ålder. Precis som min Autism men dig fick jag lära känna först senare. Man kan på sätt och vis säga att jag är dubbelt gift, ingår ”tvångsäktenskap”. Jag kommer att tvingas leva med ADHD för resten av mitt liv. NPF är ingenting som går över med tiden. Men det kan bli bättre med tiden, när man lär sig leva med det som nästan kan ta kål på anhöriga inte minst en själv. Skillnaden mot ett tvångsäktenskap är att jag med rätt stöd och hjälp faktiskt kan ingå en sådan udda relation med vilja. Jag kan uttrycka mig fritt om mina diagnoser och människor är intresserade av att lyssna. Det gläder mig.  

Ibland känns det som att impulserna äter upp min kropp, men jag låter inte plötsliga tankar styra jag tar mina mediciner och andas djupt. Jo förresten ibland låter jag gladeligen idéerna styra, som när jag simmade över en flod till ett annat land illegalt och besteg ett berg. Jag har vittnen och bildbevis om ni inte tror mig. Jag ångrar inte att jag tog den risken och plötsliga lusten en sekund.

Du har gjort mig ovän med många samtidigt som jag inser vilka som är mina riktiga vänner, bröder och systrar. Du har jävlats mig. Jag har förlåtit dig och jag förlåter den som sa att det endast var mitt fel, att jag var dum i huvudet, missanpassad efterbliven m.m. Eller uttrycket DAMP-unge som var så vanligt när jag växte upp. Jag ber också uppriktigt om ursäkt för allt idiotiskt jag gjort mot andra, alla jag slagit och uttryckt min vrede mot som barn.   

Jag har lärt mig att leva med diagnoser och min självkänsla blir bättre och bättre, för jag har människor i min omgivning som tror på mig och bryr sig. Ser människan bakom. En gång i tiden hade jag ingen självkänsla eller självkännedom. Jag var lite av en ensamvarg. Jag brydde mig inte om mina diagnoser och såg inte heller styrkorna. Jag isolerade mig och upplevde att människor inte förstod men det fanns personer som såg mig mina förebilder. Ni gör mig lycklig, även om ni inte går i mina fotspår och faktiskt inte vet hur det känns så kan ni i alla fall säga att ni förstår. Det värmer att höra. 
Det finns faktiskt hållbarhet i en psykisk diagnos, jag kan göra flera saker samtidigt och skriver ner mängder av idéer som jag vill verkställa. Jag vill nästan bota hela världen från all okunskap, rädsla och fördomar. Det är vad jag kallar sjukdom. Perfekta ideal och jantelag.

Jag vill berätta för folk att jag är världens snällaste kille, ödmjuk, schyst och hjälpsam. Jag vet att jag borde tänka till både en och två gånger, men ibland gör jag misstag och det gör svider till att göra saker som jag ångrar. Det gör ont länge.  

En sak är säker det är så jäkla skönt att ha dig på papper.  Ett papper som ingen kan ifrågasätta, aldrig någonsin för du finns där vid min sida och jag kommer att få leva med dig i livet länge. Jag älskar dig för du ger mig stöd och hjälp. När det är svårt förklarar du för människor att jag har särskilda behov och att jag har rättigheter. Att det är förbjudet enligt lag att diskriminera mig. Det är dock inte alla som lyssnar. Jag ser en stor frihet med dig/ er, potential och framgång.

Tack för att du valde att gifta dig med mig underbara käraste ADHD! 

Och snälla ni döm mig inte behandla andra som ni själv skulle vilja bli behandlade. 
Jakob Lindén

Visa hela inlägget »

Ingen har väll undgått veckans medierapportering? Bilder som berör och får de allra flesta av oss att vilja hjälpa till. Flyktingsituationen är i vår samtid den värsta sedan efter andra världskriget. Syrien är ett fullständigt sargat land, hälften av Syriens befolkning har antingen lämnat landet eller blivit dödade. Vi som bor i Sverige kan endast ges en föreställning om hur det måste vara att bo kvar i Syrien idag. Hälften av alla flyktingar är därtill barn under 11 år, barnen vandra många mil och ibland också dagar i landskap som vi inte kan föreställa oss utan varken mat eller vatten. Infrastrukturen har även kollapsat i närliggande områden. Därför behövs organisationer som Röda Korset, Rädda Barnen och UNHCR.  

Ungern bygger ett fyra meter högt stängsel och Ungerns regering vill att den som tar sig över muren till ”fria” Europa ska fängslas. Jag blir förvirrad och illa berörd för att man helt legalt behandlar medmänniskor på ett sådant hänsynslöst vis. Samtidigt som jag beundrar allt engagemang och att majoriteten av svenskarna har heder och moral. Vi vill bidra och vi ger mycket.

Jag har länge tänkt vad jag kan göra, ibland skänker jag någon hundralapp men det räcker inte, jag vill också inspirera andra till att ge därför valde jag nyligen att engagera mig för en katastroforganisation.

Men 10 % av svenskarna vill inte hjälpa till överhuvudtaget enligt en undersökning som gjordes den 4:e september i år. Jag förstår men ändå inte. En hundralapp kan vara mycket pengar för en ensamstående mor eller far. Men att bidra med solidaritet och medmänsklighet och att faktiskt acceptera att en del av våra gemensamma skattepengar går till människor i nöd är inte speciellt mycket begärt. Av världens alla flyktingar är det inte speciellt många individer som lyckas ta sig till Sverige, 2014 beviljades 35500 personer asyl i Sverige det motsvarar knappt 2 % av världens många flyktingar som söker asyl och en liten promille av världens befolkning. Inte ens en promille. Människor på flykt som tillslut kanske lyckas ta sig till Sverige efter långa och skräckfyllda turer måste få ett avslut på sina ofrivilliga färder. Människorna har rätt till ett värdigt välkomnande. Människorna har rätt att inte bli objektifierade, hatade eller diskriminerade. Barnen har rätt att gå i skolan!

Vi kan göra vad vi kan för att motverka rasismen och förtryck. Genom att visa stödet i praktiken och jag tänker att det fortfarande finns stor godhet i Sverige. Jag tror på godheten.

”En kan inte göra allt men alla kan göra något.”

Vi privilegierad får naturligtvis inte glömma bort vårt allmänmänskliga ansvar att hjälpa miljontals människor som just nu befinner sig i hårda landskap utan sanitära, nödvändiga behov. Människor som aldrig får chansen eller möjligheten att komma till Europa. Ett värdigt Europa. Inte minst människorna som är kvar i Syrien! Häromdagen såg jag förresten en bild på en flicka i Makedonien som för första gången på länge kunde borsta tänderna, tänk att en liten tandborste för några kronor synnerligen kan glädja ett barn.

Jag är tacksam över att bo i Sverige, jag önskar och vädjar av hela mitt hjärta att jag kan fortsätta att vara stolt över vår anständighet. 

Visa hela inlägget »

Idag höll statsminister Stefan Löfven sitt sommartal i Vasaparken. Löfven markerade tydligt mot näthat och agg i alla dess former. Jag har aldrig hört en minister stå emot näthatet på ett så tydligt vis som Löfven gjorde. Det beundrar och inspirerar. Jag tycker det är bra, det är på tiden och det är viktigt att alla politiker oavsett färg backar upp människor som blir utsatta för hat i dess mångfacetterade och oftast anonyma former. Det är fegt att skriva att man ska skjuta någon på grund av politisk, religiös eller etnisk tillhörighet. Dessa hot kommer förhoppningsvis att tas mer på allvar i framtiden.  

Vi måste också ta krafttag mot alla former av kriminalitet. Det är dags att vi gör någonting tillsammans! Att man agerar och visar sitt mänskliga civilkurage, när man ser någonting som faktiskt inte är okej.  

Livet ska vara kärleksfullt, njutbart, anständigt och välbehagligt. Inte obehagligt, osäkert och skört.

Jag känner mig trygg i Sverige. Tanken att jag ska behöva känna mig tryggare för att jag är kille, slår mig men jag inser att just den tanken är sann i skrivande stund och när jag hör vad kvinnor faktiskt råkar ut för. Så ska det inte behöva vara! 

Jag älskar Sverige och jag älskar de människor jag möter. Men att livet ska behöva te sig så ovanligt och orättvist är inte acceptabelt. Även om vi människor är annorlunda och måste få vara olika så måste jämlikheten bli tydligare. Och fler politiker måste våga ta ställning. Jag tror på framtiden, jag tror på människor som har ryggrad och jag tror att vi måste ge varandra en chans att försöka förändra.  

Det är nu som våra gemensamma krafter behövs mot fientlighet och förtryck. Modet, tacksamheten och kärleken till livet känns starkt.

"Vi ska försvara anständigheten och stå emot den polarisering som drar isär Sverige."

Ps. Jag ber om ursäkt för politiken men ni behöver inte tolka inlägget politiskt. För inlägget har ingenting med politik att göra. Det borde vara så självklart för alla att inte hata och hota. 

Visa hela inlägget »

Ett rasistiskt vansinnes dåd i Charleston, USA. En fruktansvärd tragedi för många. Men anhöriga förlåter, att förlåta är inget krav och inget man måste göra. Jag har full förståelse för människor som inte väljer att förlåta en mördare eller en våldtäktsman.  Att inte hata i en sådan situation är beundransvärt, att förlåta och på något vis försöka gå vidare är fint. Att bemöta hat, våld och ondska med kärlek är det bästa man kan göra. Rasism är vansinnigt och kan aldrig accepteras vi måste bemöta hatet genom öppenhet, gemenskap och förlåtelse. Det finns många förebilder här ute i världen som pratar om förlåtelse och kärlek istället för hat och ondska. Samtidigt som jag vill betona att upprättelse och rättfärdighet är viktigt. Jag lärde mig bland annat att förlåta på grund av någorlunda rättvisa.  

http://www.bbc.com/news/world-us-canada-33194121 

http://www.svd.se/21-arige-dylann-roof-atalas-for-nio-mord/om/skjutningarna-i-charleston

 "Jag kommer aldrig få hålla om min mamma igen, men jag förlåter dig.", sa dottern till en av dom som mördades.

Jag har tidigare skrivit mina egna tankar om just förlåtelse och varför jag beundrar och ser upp till människor som förlåter ondskans människor. Självklart är inte min avsikt att jämföra mitt fall med massmord. Min avsikt är endast att prata om förlåtelse som begrepp och varför jag tror att kärlek och förlåtelse kan vara till stor nytta i dagens samhälle, där jag tror att många tyvärr blivit rädda för att förlåta.

Att förlåta är ett mångfacetterat begrepp som har olika betydelse för olika människor. För mig betyder förlåtelse att gå vidare med mitt liv, och kunna se mina förövare i ögonen framförallt när dem sonat sitt straff även fast inte alla gjort det. Även fast man förnekar, förkastar och vägrar erkänna så kan jag förlåta.

Att förlåta en massmördare däremot skulle förmodligen ha en helt annan mening och betydelse, ärlig talat vet jag inte vad det skulle innebära och jag vill heller aldrig veta. Men jag beundrar sannerligen människor som förlåter. Jag tänker att dessa förebilder sprider innerlig kraft och styrka till oss som blir utsatta för alla former av brott. 

Läs även:

"Att förlåta en gudagåva

Visa hela inlägget »

I veckan har det blossat upp en debatt angående måndagens avsnitt av ”Svenska fall för FBI”, där det bland annat sades ”att personer med autism kan bli besatta av att döda”. Att en av Sveriges ledande experter inom rättspsykiatri gör ett sådant generellt uttalande, är motbjudande det är ungefär samma sak som att säga att människor med fysiska funktionshinder skulle vara slöa eller lata.  Jag förstår att människor blir upprörda och fördömer uttalandet, då vem som helst kan döda en annan människa. Det är verkligen inte så att personer med Autism är överrepresenterade när det gäller mord. Det är lika befängt som det låter. Det är förresten inte diagnosen som gör en människa till en mördare, det är rad yttre och miljömässiga omständigheter som påverkar handlingen. 

De allra flesta människor med autism lever sina liv men tvingas tyvärr brottas med, svårigheter, samhällets fördomar och förtryck. Samtidigt som väldigt många har unika färdigheter och talanger tack vare sin diagnos.

Jag har som sagt själv autism och uttalar mig därför. Vi är inte mer opålitliga än andra, vi är inte våra diagnoser, vi är läkare, lärare, journalister politiker, författare, föreläsare eller konstnärer och framförallt människor många med familjer och barn. Vi har drömmar mål och visioner precis som alla andra. Vi drabbas tyvärr också av mänskliga kriser.  

När jag ibland är ute och föreläser har jag mött många människor, en hel del säger att de till viss del kan identifiera sig och jag tror att vi alla har drag av Autism, ADHD och andra diagnoser. Det är inte farligt att leva med en psykisk diagnos, det är faktiskt någonting att vara stolt över även om jag önskar att jag hade kunnat begränsa mig och se helheten eller tänka lite mer långsiktigt i vissa sammanhang. Trots allt blickar ofta tillbaka och tänker på vad min Autism och ADHD faktiskt bidragit med, jag vet t.ex. inte om jag hade startat min hemsida och blogg utan mina diagnoser. Med stort stöd av min familj har jag lagt ner mycket tid och krigat så mycket för min egentliga självklara rätt. Jag vet faktiskt inte om jag hade orkat kämpa så mycket som jag har gjort utan mina diagnoser. Även om jag är övertygad om att det viktigaste är stödet från andra människor, att vi ALLA backar upp varandra när vi har våra med och motgångar.

Jag tror att samhällets fördomar successivt håller på att försvinna även om det finns många kvar. Jag tror att folk börjar inse att vi vinner mer på att inkludera istället för att exkludera. Dagens samhälle förenar oss mer. Kändisar tar parti för människor som blir utsatta. Miljöer där vi alla kan trivas, där vi inte diskrimineras och stigmatiseras odlas succesivt fram. En liten "revolution" är på gång och jag uppskattar verkligen när människor ger sig in i debatten. För det är inte okej att människor med hög position kränker andra genom sin uppenbara okunskap.  

Personligen tog jag inte åt mig ett dugg av uttalandet. Men jag vill ändå visa mitt ställningstagande och tycker därför att det är god ton att TV4 på bästa sändningstid ber om ursäkt. Håller du med rösta här.

http://www.expressen.se/noje/malena-ernmans-ilska-mot-tv4-forbannad/

http://nyheter24.se/debatt/799682-jag-kraver-en-offentlig-ursakt-av-er-tv4

Visa hela inlägget »
Nästan var tredje person säger att man inte kan tänka sig att arbeta med en person som har eller haft psykiska problem. Människor med psykisk ohälsa får sämre vård och dör oftare i förtid. Enligt socialstyrelsen. Det är totalt oacceptabelt! Den mestadels av vår tids psykiska sjukdomar, formas enligt min tanke av utanförskap,ett visst överfokus på medikalisering (dvs. att man ibland lägger för mycket fokus på själva diagnosen istället för att se människan bakom) överansträngning, och stigmatisering. Samt att man inte ser eller har respekt för individens förutsättningar och rätt till värdighet. Vi vet att hela samhället: du som kollega, du som chef, du som förälder, du som personal, du som medmänniska berörs. I Sverige är en fjärdedel av invånarna direkt berörda av psykisk ohälsa d.v.s. att man är anhörig eller själv drabbats av psykisk ohälsa. Indirekt berörs alla, i form av sjukskrivningar och förlorade arbetsinsatser. När det gäller just förlorade arbetsinsatser landar notan på hela 70 miljarder, vilket motsvarar 3 % av Sveriges BNP och då har vi inte räknat in mänskligt lidande psykisk ohälsa orsakar.En av anledningarna till varför så många människor i värsta fall tillslut tvingas sjukskriva sig, är att man inte pratar tillräcklig mycket om psykosocial arbetsmiljö ute på arbetsplatserna. Förresten finns det ett tabu överallt i samhället. Vi pratar gärna om framgång, hälsa och lycka. Men när vi inte mår bra eller behöver hjälp finns det en stor rädsla för repressalier. Visst är det ingen självklarhet att vara öppen och berätta om sin livs resa för vem som helst. Jag har full respekt för det. Men det faktum att många människor inte vågar berätta av rädsla för att bli särbehandlade skrämmer mig. Och det faktum att så många ungdomar mår så pass dåligt att man inte känner att man har någon att lita på, får mig att undra över hur ett av ”världens bästa” länder kan ha så hög självmordsstatiskt för att bara nämna ett exempel.  

Men (H)järnkoll gör skillnad (H)järnkoll är ett Riksförbund som jobbar för att alla ska ha lika rättigheter för inkludering istället för exkludering. Idag är det den 5 maj 2015 och hashtag  #5minuter#5maj har startat. Jag använder mig inte av hashtaggen för att jag endast vill snacka 5 minuter psykisk o hälsa idag. Jag använder hashtaggen för att jag vill att fler ska må bra, för att fler ska våga prata om det som är psykiskt påfrestade i vardagen, för att slå hål på de många myter som finns om psykisk ohälsa, för att öppna ögonen, för att ta ställning, för allas vårt lika värde och rätt till delaktighet. För att Sverige ska bli världens bästa välfärdsstat för alla!     

Som ett + i kanten kan jag meddela att jag reser till Stockholm som (H)järnkolls ambassadör under morgondagen. Jag tar ställning för lika rättigheter oavsett funktionssätt. Jag uppmanar er till att gå in och kika på (H)järnkolls nya hemsida, i minst 5 minuter där finner ni en hel del intressant information och sedan använda er av hashtaggen. Våga prata, jag har gjort det i många år och det har gynnat mig i längden.

(H)järnkoll uppmanar även allmänheten att:

Fundera över:
  • Vilka 5 tips har du för att må bra?
  • Vilka 5 favoritlåtar om psykisk hälsa eller ohälsa du vill tipsa om?
  •  Vilka 5 utmaningar du vill skicka till politiker och beslutsfattare?
  •  Vilka 5 favoritfilmer om psykisk ohälsa vill du att andra ska se?
  •  Vilka 5 platser förknippar du mest med psykisk hälsa eller ohälsa?
  • Vilka 5 myter och fördomar vill du ta död på?
  • Vilka 5 positiva artiklar vill du se i kvällspressen?
  •  Vilka 5 tips har du för att starta samtal på jobbet, i skolan, på bussen, vid bardisken?
OBS Kom ihåg att publicera ”offentligt” på Facebook, annars når du bara dina egna vänner.
Visa hela inlägget »
25 åriga Therese har i månaden skrivit ett mycket uppmärksammat blogginlägg om psykisk ohälsa. Inlägget är modigt och värt att läsa.

En viktig aspekt i inlägget är att det finns få mediciner som man kan ta vid behov. Jag är kritisk till mediciner när det gäller vissa psykiska sjukdomar, eftersom jag av egen erfarenhet vet att de allra flesta mediciner ger mycket besvärande bieffekter. Därför föreslår jag att man forskar fram fler mediciner som kan tas vid behov. Jag förslår också att man jobbar mer med andra läkande insatser, tex. terapi, djur natur och träning. Vi som mår dåligt måste få prata om känslor.

"De kommande månaderna var fruktansvärda. De antidepressiva tabletterna gjorde mig konstant manisk, jag led av vanföreställningar och inbillade mig allt från att mina vänner hatade mig till att läkarna gav mig sockerpiller eller ännu värre – medicin som gjorde mig sjuk. Nu gjorde förvisso medicinen mig sjuk: bipolära personer som medicineras med antidepressiv medicin har en tendens att gå in i djupa manier."

Therese skriver själv att hon slutade med medicinerna och mådde mycket bättre. Jag känner igen mig.

Det finns förstås många andra viktiga aspekter som många säkert kan känna igen sig i med inlägget.
 
Läs gärna hela inlägget:
http://www.expressen.se/nyheter/jag-heter-therese-och-ar-psykiskt-sjuk/
https://theresemolander.wordpress.com/2015/03/01/jag-heter-therese-och-jag-ar-psykiskt-sjuk-pa-riktigt/

Läs även:
"Fler terapihundar som arbetande individer inom vård och omsorg"
Visa hela inlägget »
BannerFans.com
Follow on Bloglovin
© Leif Andersson.
© Leif Andersson.
© Leif Andersson.
© Leif Andersson.
© Leif Andersson.

Nyhetsbrev:

Stötta - Bli stödmedlem

Pris:
200 kr
Inkl. 25% Moms
Antal: